Sällan har en promotionbild varit så träffsäker som den för NES. Ni vet, den som satt på konsolboxen där en hel familj sitter och spelar framför en liten tjock-tv. Det glöder både ur den och familjens ögon. De ser lyckliga ut. Lyckliga och samlade.
Och precis så var det med NES, säkerligen inte bara hemma hos mig. Då jag fick mitt NES julen 1988 var det inte bara min utan familjens - till en början i alla fall - glädje. Pappa som jobbade som redovisningskonsult tog fram ett tjockt block bokföringspapper och nedtecknade varenda resultat i Ice Climber, med varsin kolumn för honom själv, mamma och mig. Innan julhelgen var slut blev det även ett separat block för Rad Racer, som också låg under julgranen.
Ett par månader senare var det mammas födelsedag, och hon önskade sig Metroid. Vi hade hyrt det ett par veckor tidigare och hon blev fast direkt, fängslad längst in i Zebes dunklaste korridorer. Jag vet inte riktigt vad det var, för hon spelade det nästan aldrig själv. Men där jag satt i soffan i mitt rum - Nintendot hade flyttats dit nu - kunde hon inte för en sekund med sin blick släppa Samus odyssé genom bubbelvärldar, mörka hisschakt och oändliga klättringar uppför djupfrysta stenfiskar.
Då Fighting Golf är spelet jag alltid förknippar med pappa var Metroid mammas spel, och det är så jag alltid kommer att komma ihåg det.
En dag var min moster på besök och bland det första mamma gjorde var att dra in henne i mitt rum, slå på tv:n och visa Metroid. Hip Tanakas atmosfäriska musik tonsatte den minst lika atmosfäriska öppningsscenen. Moster satt mest som ett frågetecken, förstod inte alls vad som var så speciellt med spelet.
"Ser du inte? Fattar du inte?" frågade mamma.
Och hennes ögon lyste lika starka som på familjen i den där promotionbilden.
danasenlund.wordpress.com