Kul tråd! Framför allt eftersom dagens kids är mycket bättre på engelska än vi som växte upp med NES var (vi hade ju inte ens kabel-TV och Internet var ett helt decennium bort), så det var nog mer regel än undantag det där med att uttala fel.
"Bubbel Bobbel", "Dabbel dribbel", "Kiddikarius" (sa jag i alla fall), "Kastelvaania", "Graadius" (inte "Grejdius"), "Metroiid". Blir nyfiken på det sistnämnda då så många av er verkar ha sagt "Metrojd" (mer som det ska låta alltså) men det kan jag nästan svära på att ingen av mina kompisar gjorde. För det var nog inte ens ett ord man förknippade med engelska på samma sätt som till exempel Gun Smoke, som nog ingen uttalade fel. "Kåbra triangel" sa nog även de flesta.

Och såklart "The Legennd (som det låter på svenska) of Sellda."
Super Mario Bros måste nog vara spelet med flest variationer. Många sa "Bruce", andra "Brus" och vissa "Broos". "Bråss" var inte så vanligt där jag växte upp (söderförort till Stockholm) men säkert mer så längre söderut i landet.
Cleareyes wrote:eftersom jag är stockholmare blir det inga ä när jag uttalar nes utan NESS !
Haha, fast snarare "NEES" ("Ska vi eta?"). Skämt åsido sade nog alla i min omgivning "NEES". Vilket Sega-killarna tog vara på för då SNES kom sa de alltid "Ska du hem och spela Super Mes nu?"
Slutligen den här anekdoten som jag postade i Vi spelar NES tillsammans - Castlevania-tråden, om hur spelet måste uttalas:
---
Alla kvarter har sitt mikrokosmos av karaktärer. Här finns bråkstaken, sportfånen, busungen, nörden, besserwissern, etc. Då man är 8 år gammal känner man definitivt till alla i eller runt sin egen ålder som bor i närheten. Kanske var jag nörden (eller den blyge ensamvargäventyraren) i mitt kvarter. Pelle var besserwissern.
Två år är en ganska stor åldersskillnad då man är 8 och 10. Och det märktes. Pelle och jag var knappast polare och vi umgicks väldigt sällan. Men vi bodde i samma länga och stötte ofta på varandra, ibland i parken där vi byggde stora spelkulebanor dit folk kom för att sätta sina järndankar på spel. Pelle hade en riktig bjässe som han fått av sin mamma som jobbade på kullager (jag insåg först flera år senare att ett kullager inte nödvändigtvis innebar en fabrik som tillverkade spelkulor!). Den hade ett stort sönderslaget hål på ena sidan. Men det fick jag aldrig se. I alla fall inte innan jag gett honom min 300 kulor stora stenkulesamling. "Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka!"
Kanske kände han någon sorts skuldkänslor att han lurat av mig min hårt ihopjobbade samling, för ett par veckor senare erbjöd han sig att låna ut Castlevania. Men bara om jag kunde uttala det rätt.
"Kastelvaania", fick jag nervöst ur mig.
Pelle skrattade hånfullt.
"Nej, så heter det inte. Kästelvejjjnia heter det."
Detta sade han på mycket stark smålandsdialekt. Hans mamma kom därifrån men han hade precis som jag växt upp i Huddinge söder om Stockholm.
"Kästel..vejnia?" Jag gjorde så gott jag kunde för att härma Pelles röst.
"Nej, Kästelvejjjnia!"
"Kästell..."
Så där fortsatte det i säkert en kvart. Till slut tröttnade Pelle och gav mig spelet i handen. Samt traumat att varje gång jag ser Castlevania hör jag det uttalas om och om igen på kraftig småländska av kvarterets besserwisser och skitstövel nummer ett.
---